Märkligt nog har jag under två av mina utlandsstationeringar arbetat ihop med framträdande fd folkpartipolitiker. I Kenya på 80-talet var Cecilia Nettelbrandt ambassadör då jag arbetade med svenskt bistånd där. Hon hade varit en av partiet mest tongivande kvinnor innan hon lämnade politiken. De åren var, för övrigt, ”vår egen” David Wirmark ambassadör i Tanzania. Han var i sin tur orsak till att jag kom till Zambia i början av 70-talet då han genom sin vänskap med Kenneth Kaunda, landets förste president, mer eller mindre själv såg till att Zambia blev programland för svenskt bistånd.

När jag så på 90-talet kom till ambassaden i Rom fick jag en fin kontakt Ola Ullsten, som då var ambassadör i Italien. Jag var själv lantbruksråd och svensk representant till FAO, FNs jordbruks- och livsmedelsorganisation med säte i Rom. Därmed hade jag en annan uppdragsgivare än UD, men jag lydde samtidigt under ambassaden som, som sagt, Ola var chef för. Vi hade under de åren många fina samtal om det folkhem vi gärna såg skulle kunna växa fram i Sverige, men då på socialliberal grund. Det kunde kanske ha blivit verklighet om bara Socialdemokraterna hade haft förmåga att inse att man kanske behövde bundsförvanter i det fortsatta bygget och med delvis andra ögon än de själva. Men, som det 50%-parti de då var brydde man sig där inte om omgivningen särskilt mycket och kunde väl inte heller i sina vildaste fantasier tro att man en gång skulle kunna halveras, som opinionsundersökningarna nu pekar på. En del av oss följde utvecklingen från sidan, såg ju tidigt att Socialdemokraterna gradvis höll på att bränna av det krut som gett dem partiets särställning och som lett till ett framgångsrikt samhällsbygge för de flesta av oss, måste man ju säga, under industrialismens tidevarv. Men, vad som skulle kunna locka väljare framöver var inte lika givet och där skulle både dåvarande Folkpartiet och Centern kunnat ge ökad näring. Så, var min egen filosofi och också den Ola och jag pratade mycket om. Men, så blev det, som sagt, inte. I varje fall inte än.

Olas betydelse i mitt internationella arbete var framför allt hans stora erfarenheter från politik på högsta nivå, både nationellt och internationellt. Detta inramades av en stor ödmjukhet, förmåga att ta till sig och lyssna på andras erfarenheter. Jag lärde mig samtidigt snabbt att har man en gång varit statsminister, hur kort det vara månde, spelar man i den högsta divisionen som ger omedelbart tillträde till allt och alla över hela världen, inkl Sverige och vilken regering som än leder landet. Även det var av stort värde i de internationella sammanhang som jag arbetade med i anslutning till FAO, och de två andra FN-organen i Rom, Världslivsmedelsprogrammet, WFP, samt Den internationella jordbruksfonden, IFAD.

En fantastiskt fin person har gått bort och en stor förebild såväl för hur jag hoppades Sverige skulle utvecklas som i mitt internationella arbete.

Skrivet av Inge Gerremo, 29/5 -18